En dålig bloggare som i alla fall är bra på att springa.

Det är nästan lite skämmigt att starta en löparblogg och sen inte skriva på drygt en månad. Nästan.
Ännu skämmigare hade det varit om jag dessutom inte hade sprungit under den tiden, men det har jag, som tur är. Mycket! Känner verkligen ett löparsug, trots kylan, snön och mörkret. Jag har till och med hunnit med årets första lopp: Icebug Winter Run. Med blinkande skor, armarna full av självlysande armband och andra attiraljer tog jag mig runt milsbanan i Slottsskogen i sakta mak.

Jag sprang med en väninna jag träffade nere på Swiss Alpine förra sommaren som har stor erfarenhet av ultralopp, och vi pratade om det här med att komma över känslan av nederlag när man går i uppförsbackar. Den hänger kvar hos mig från tiden då jag nötte på platten, och gör att mina löpupplevelser ibland kantas av lite irritation. Det man måste inse när man sadlar om till traillöpare är att så länge man inte är Killian Jornet så går man i uppförsbackarna. Det handlar om att hushålla resurser, och alla motionärer gör det. Till och med Jonas Buud gör det ibland, läste jag hos Petra.

Tänk att det ska vara så svårt att vara nöjd. Att man hela tiden höjer ribban. Det är som om jag blivit lite blind för vad jag presterar, för jag umgås med så otroligt bra löpare! Det värsta var nog ändå när jag sprang 30km klassen i Swiss Alpine, slog mitt personliga mål med 15 minuter och ändå titulerade min prestation som "bara trettio kilometer". Trettio. Kilometer. I. Berg. "Bara".
Ehh.. För 5 år sedan var 5 kilometer något som genererade hurrarop och flygande champagnekorkar (aja, nästan, men ni fattar).

Under en månad har jag hunnit:
Samla in 50 450 kr till musikhjälpen med Lonesome Runners
Köpa en pannlampa ämnad för skogslöpning bara för att inse att jag är fruktansvärt mörkrädd och ser monster i skogen. Money well spent.
Trailat på Kullaberg och nått 200 i puls.
Upptäckt Sandsjöbacka och kärat ner mig i trailen där.

Nu är det nytt år, och jag rider på vågen av träningsglädje.