Bekvämlighetszoner

Efter både semester och en dålig start på 2014 så är jag nu tillbaka ordentligt på banan, vilket känns riktigt skönt. Men det här inlägget ska handla om lite tankar som dök upp under mitt löppass jag hade i söndags.

Sen en bra tid tillbaka så springer jag bara långa lågintensiva pass, vilket gör att jag inte får springa över en viss pulszon, vilket i sig gör att jag inte springer så himla fort.

Så i söndags precis som vanligt gav jag mig ut och hittade snabbt mitt tempo och det är ett behagligt tempo, inte jobbigt utan det bara flyter på, fint och sakta. Ju längre passet gick, desto mer började tankarna mala att jag har fastnat i det här bekvämlighetstempot. Jag kunde liksom inte öka, och helt plötsligt hade en av mina värsta mardröm uppenbarat sig. Att hamna på en platå i sin utveckling är det värsta jag vet, när ingeting händer. Man springer samma runda på samma tid hela tiden, eller man fastnar i ett antal km som man kan springa och det är omöjligt att öka. Eller om man går på gymmet och dag ut och dag in, lyfter exakt samma vikt.

Och när jag sprang där i söndags så tog rädslan överhanden totalt i slutet på rundan och jag avslutade de sista 2km med att springa i 4min/km, och den farten har jag inte varit i närheten av sen i somras. Men jag ska inte sticka under stolen med hur skönt det kändes att få vrida upp tempot rejält och lämna bekvämlighetszonen bakom sig.

Jag tror det är väldigt lätt att hamna i dessa bekvämlighetszoner. Pratade med en kollega på jobbet som också hade hamnat där. Han sa att han lufsade runt sådär lagom lugnt och tyckte det var skönt. Men egentligen så ville han ta i, öka farten, men någonstans så kom han aldrig dit, utan fortsatte i sitt bekvämlighetstempo.

Jag tror att man måste våga ge sig ut ur sin "comfort zone" för att bli bättre och snabbare som löpare. Det gäller att utmana kroppen för att den ska ta några steg framåt i sin utveckling. Vad ens bekvämlighetszon är, det är upp till var och en att själv bestämma. Men bara man utmanar den så tror jag att mycket är vunnet. Så nu längtar jag tills mars ska börja för då börjar också min intervallperiod och då kommer jag lämna min bekvämlighetszon och återigen bege mig in i zonen där smärta är oundvikligt, tung andning och illamående kan uppstå. Japp jag ser faktiskt framemot det.

Men fram tills det är dags för det, så ska jag njuta extra mycket av mina pass som är kvar i bekvämlighetszonen för snart är det över och när jag springer mina 2000m intervaller och när benen skriker efter smärta och lungorna skriker efter luft, så kommer jag tänka på dessa pass när jag sprang länge i ett behagligt tempo och bara kunde njuta!

/ Håkan