Ikväll var jag via min "löparklubb" Lonesome Runners inbjuden att lyssna till Jonas Coltings föredrag Den nakna hälsan, om träning, mat och livsstil. Jag har läst mycket av och om Jonas och hört andra berätta om hans föredrag, således var förväntningarna maxade. Något som är förenat med stor risk för att bli gruvligt besviken.
Så var inte fallet. För det första: hans prestationer! *gör korstecknet* Mamma Mia! Ultraman. Vunnit två gånger. Jag hade ingen aning om vad Ultraman är, och höll på att få en djup ventrombos bara av att höra vad tävlingen går ut på.
Dag 1: 10 km havssimning följt av 15 mil cykel.
Dag 2: 42.1 mil cykel.
Dag 3: 84 km löpning.
(vid den här punkten satt jag med glasartad blick och bara stirrade ut i tomma intet)
Det mest fantastiska under föredraget var när Jonas delade med sig av hur han tänker under sådana långa och makabra kraftansträningar. När det gör ont. När det tar emot. Han berättade att istället för att hänga upp sig på smärta eller obehag (som jag inte ens vill föreställa mig om hur den känns dag tre) så tänker han "Åh, finns det något på min kropp som inte gör ont?". Och så tänker han på det, att hans underarm tex inte gör ont. Flytta fokus från negativt till positivt.
Och här kommer stycket då jag drar en parallell till egna erfarenheter. Vilket efter ikväll känns... smått löjligt. Igen: Ultraman. Han vann. Två gånger.
Nåväl. Jag har blivit förskonad från många saker i löpningen, skador framför allt. Men det jag verkligen, och då menar jag verkligen, har problem med är skav. Infanterield. Men även om jag skulle råka ta för korta shorts och låren skaver mot varandra får jag skav som ju liksom inte är av mänsklig karaktär och jag blir förvånad varje gång att human vävnad kan bete sig så aggressivt. I juni sprang jag ett terränglopp utanför Göteborg som heter Salomon Trail Tour. Det är ett arrangemang som åker runt och anordnar lopp i hela Sverige. Distansen var halvmaraton och kuperingen var brutal. Och shortsen... för korta.
Efter 500 meter inser jag att det inte kommer att bli en angenäm dag. Men det är bara att stå sitt kast, och fortsätta springa. Skaven blev större, större och större. Och smärtan alltmer obehaglig. Till slut handlade hela det förbannade loppet (som jag givetvis aldrig i mitt liv skulle springa igen) om de här skavsåren. Jag missade all natur, alla funktionärer och utsikten. Tills jag blev så arg att jag bestämde att skaven, de gjorde helt sonika inte ont längre. Jag gjorde om smärtan till nåt annat. "Finns det något på min kropp som inte gör ont?" - tänket.
Något annat Jonas pratade om var att vi förväntar oss omedelbara resultat och att vi hänger upp mycket av det vi gör på saker som skall vara "roligt, kul och gott" vilket kan tänkas fokusera mer på det direkta än om man hänger upp det vi gör på saker som "bygger självförtroende, självrespekt och självkänsla" vilket för mig klingar mer långsiktigt.
Allt som allt en fantastiskt inspirerande kväll med många skratt, bilder från kvällen finns på vårt instagramkonto.
Vill ni också gå på denna föreläsning så finns det mer information här.
/Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar