Jag gillar utmaningar och jag kan konstatera att detta kommer bli en utomordentlig utmaning. Ofta så tänker jag att det här skulle vara häftigt att göra, och sedan så kommer jag inte mycket längre i tankarna innan jag anmäler mig till att göra dessa saker. Det gör ofta att det tar ett tag innan hjärnan har hunnit bearbeta det jag har gjort och vad konsekvensen blir av min handling.
Nu har hjärnan hunnit komma ikapp och jag börjar inse vad det är jag ska göra, dvs springa 42km i hög alpin terräng. Jag som är rätt utpräglad asfaltslöpare så är detta ganska sjukt. För det första så är det längsta jag sprungit just 42km, men på en platt Sthlm marathon banan. Tror inte ens västerbron skulle kvala in som en backe på Swiss Alpine. Och flyttar jag över till terrängtävlingar, då är 4st Lidingölopp på 30km det värsta jag gjort. Tror dessvärre att Lidingöloppet nog är en barnlek jämfört med Swiss.
Så hur har jag då tänkt kan man undra, för det undrar jag med. Då jag är analytiskt lagd som person, så kan jag tycka att jag borde ha tänkt igenom detta ordentligt, men så här i efterhand så kan jag konstatera att så inte är fallet. Hur har jag då hamnat i den här situationen? Jo, för när det gäller såna här upplevelser så anser jag helt enkelt att varför vänta? Visst det kanske hade varit bättre att börja med något mer överkomligt som kanske AXA fjällmarathon, men där man ändå får uppleva hur tufft ett alpint marathon kan vara. Men i min värld så skulle ett helt år gå förlorat när jag helst av allt vill köra Swiss.
Så här är jag nu, anmäld till Swiss Alpine marathon 2014, med förutsättningarna asfaltslöpare, platt terräng, en backe (Hammarbybacken, som snart blir en skidbacke), och låg höghöjdsträning. Dvs allt som Swiss Alpine inte är. Så utmaningen finns, och den ska bara besegras.
/ Håkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar